I ett Indonesien där katedralen och landets största moské förenas av en tunnel som kallas ”broderskapets tunnel”, där världens folkrikaste islamiska nation har strukturerat sig utifrån en särskild”skärgårdsislam ”(nusantara på detlokala språket) som gör harmoni och samexistens med andra religioner till en livsmodell, understryker påven Franciskus den katolska kyrkans åtagande att vidareutveckla den interreligiösa dialogen för att bidra till nationens gemensamma bästa.

Efter ankomsten i går börjar påven Franciskus att komma i gång med den första delen av sin resa till Asien och Oceanien, den längsta under hans pontifikat, med ett möte med myndigheterna i Jakarta. Välkomstceremoni, möte med president Joko Widodo i presidentpalatset och därefter det traditionella mötet med den diplomatiska kåren och landets myndigheter. Ett tal som, som alltid, innehöll en beskrivning av landets stora utmaningar och den katolska kyrkans roll i landet.

PåvenFranciskus , som fortfarande sitter i rullstol, åtföljs av monsignore Markus Solo Kewuta, missionär från Verbite, född indonesier, expert på islamisk-kristen dialog och sedan 2007 verksam vid Påvliga rådet för interreligiös dialog – som efter kuriereformen blev Dikasteriet för interreligiös dialog.

I sitt tal betonade påven Franciskus att det indonesiska folket kännetecknas av ”ömsesidig respekt för de specifika kulturella, etniska, språkliga och religiösa särdragen hos alla de mänskliga grupper som Indonesien består av”, underströk dess motto ”Förenade i mångfalden” (Bhinneka tunggal ika) och betonade att”harmoni i respekt för mångfalden uppnås när varje särskild vision tar hänsyn till gemensamma behov och när varje etnisk grupp och religiöst samfund agerar i en anda av broderskap och strävar efter det ädla målet att tjäna allas bästa”.

Påven Franciskus uppmanar till att”försvara mot varje obalans” vad han kallar en ”klok och känslig balans mellan mångfalden av kulturer och olika ideologiska visioner och de skäl som cementerar enhet”.

Påven hävdar att detta är”ett hantverk som anförtrotts alla, men på ett särskilt sätt till den verksamhet som bedrivs av politiken, när den syftar till harmoni, rättvisa, respekt för människans grundläggande rättigheter, hållbar utveckling, solidaritet och strävan efter fred, både inom samhället och med andra folk och nationer”.

Men om ansvaret först och främst ligger hos politiken finns det också en katolsk kyrka på plats som ”vill öka den interreligiösa dialogen”, eftersom det är på detta sätt som ”fördomar kan undanröjas och ett klimat av ömsesidig respekt och förtroende kan växa fram, vilket är nödvändigt för att möta gemensamma utmaningar”.

Bland utmaningarna finns att”motverka extremism och intolerans, som genom att förvränga religionen försöker tvinga sig på med hjälp av bedrägeri och våld”, samtidigt som ”att komma närmare varandra, att lyssna på andra, skapar broderskap, och det är något mycket vackert”.

Utöver den interreligiösa dialogen har den katolska kyrkan också för avsikt att – säger påven Franciskus. – ”stärka samarbetet med offentliga institutioner och andra aktörer i det civila samhället, men aldrig missionera, för att uppmuntra bildandet av en mer balanserad social struktur och för att säkerställa en mer effektiv och rättvis fördelning av socialt bistånd”.

Å andra sidan, konstaterar påven, hänvisar inledningen till den indonesiska konstitutionen två gånger till ”den allsmäktige Guden och behovet av att hans välsignelse sänker sig över den framväxande staten Indonesien”, men talar också om ”social rättvisa” två gånger – två teman som förenas med det om enhet i mångfald, som alla tillsammans representerar de grundläggande principerna för den indonesiska nationen.

Och ändå finns det i världen – säger påven Franciskus – ”tendenser som hindrar utvecklingen av ett universellt broderskap”, konflikter uppstår som ofta är resultatet av ”en brist på ömsesidig respekt, av den intoleranta önskan att till varje pris låta sina egna intressen, sin egen position eller sin egen partiella historiska berättelseråda , även när detta leder till ändlöst lidande för hela samhällen och resulterar i verkliga blodiga krig”.

Franciskus ser också på de spänningar som uppstår ”inom stater, eftersom makthavarna vill standardisera allt och införa sin egen vision även i frågor som borde överlåtas till enskilda individer eller grupper”.

Påven beklagade att det i många situationer ”saknas ett effektivt och framsynt engagemang för att skapa social rättvisa”, vilket leder till att ”en betydande del av mänskligheten lämnas i marginalen”, försvarslös inför ”allvarliga och växande sociala obalanser”, en betydande del av mänskligheten lämnas i marginalen, utan medel för en värdig tillvaro och utan försvar för att möta allvarliga och växande sociala obalanser, som utlöser akuta konflikter”. Och,” tillade påven Franciskus i förbifarten, ”hur löser man detta? Med en lag om död och begränsning av födslar”. Istället ”har ni i Indonesien familjer med fyra eller fem barn, och det är bra, fortsätt så”, tillade han. Han återvände till födelsekrisen och drog slutsatsen: ”Kanske föredrar dessa familjer att ha en katt eller en liten hund i stället för en son” (och någon i publiken konstaterade att ”det är sant”).

Och återigen, fördömde han, i vissa sammanhang”tror man att man kan eller bör strunta i att söka Guds välsignelse och anser att den är överflödig för människor och civilsamhället, som bör främjas genom egna ansträngningar, men som när de gör det ofta möts av frustration och misslyckande”.

Påven medger att ”det finns fall där tron på Gud ständigt sätts i förgrunden, men ofta för att på ett olyckligt sätt manipuleras och inte tjäna till att bygga fred, gemenskap, dialog, respekt, samarbete, broderskap, utan till att underblåsa splittring och öka hatet ”. Samtidigt gläder han sig åt att ”inför dessa skuggor visar den filosofi som inspirerar den indonesiska statens organisation visdom och balans”. Och detta är sant även om ” de inspirerande principer som nämns ovan ibland, under historiska händelser, inte alltid har haft styrkan att genomdriva sig själva under alla omständigheter”.

Påven Franciskus avslutar sitt tal med att hoppas ”att alla, i sina dagliga handlingar, ska kunna inspireras av dessa principer och göra dem effektiva i det vanliga fullgörandet av sina respektive plikter, eftersom opus justitiae pax, fred är rättvisans frukt”.

Faktum är, tillägger påven, att”harmoni uppnås när varje person är engagerad, inte bara för sina egna intressen och visioner, utan med tanke på allas bästa, för att bygga broar, främja avtal och synergier, för att förena sina krafter för att besegra alla former av moraliskt, ekonomiskt och socialt elände och för att främja fred och samförstånd”.